Vivalapanda

Så arg, så ledsen, så besviken. Kan inte koncentrera mig på något alls.

Så trött på att du får mig att hoppas för att sedan bara svika mig gång på gång.

Jag tvilar på dina ord. Jag tvilar på din ärlighet. Jag tvilar på om du någonsin kan göra mig lycklig.

Jag hade bestämt mig för att släppa taget och gå vidare dagen innan du ringde. Efter det samtalet ändrade jag mig och gav dig en andra chans.

Måste försöka ta en dag i taget. Inga stora planer, inga förväntingar. Nästa gång du hör av dig och vill träffas, se till att du gör det för att DU vill, inte för att jag vill.  Vill du inte träffa mig så behöver du inte det.

Det vore jättebra också om du faktiskt var HEMMA OCH HAR TID att träffas. Kolla det INNAN du hör av dig.

Är så jävla trött på folk som sviker mig hela tiden så jag vet inte längre vad jag ska göra.

Allting går åt skogen. Jag lever i en dröm. De få bra dagar jag har är jag glad för. Resten är bara en enda stor mardröm.

 

Tisdag idag då ja. Har just nu engelska, genomgång inför nationella och allmänt snack.  Förövrigt känner jag mig för tilfället allmänt stressad och deppig. Är så mycket som händer just nu, vill bara hem o krypa ner under täcket igen...

Pratade med en kompis i telefon för några dagar sedan. Han sa en grej som jag faktiskt inte hade förväntad mig av honom. Han sa att han inte inte kunde lita på tjejer och att var rädd för att bli sårad. Han sa även att han bara blivigt sårad i sina tidigare förhållanden och att det antagligen var därför han håller på så som han gör.

Noooooooo. Nu är det är  ensån där idag igen. En sån där dag så alla tankar bara snurrar runt i huvudet och man inte kan göra något åt det. Hade varit riktigt jävla skönt med en promenad för att rensa tankarna men det är lite sent nu... 

Det finns vädigt mycket att säga, men samtidigt väldigt lite. Jag vet verkligen inte vad jag ska mig till. Det är så mycket som ligger gömt inom mig som bara väntar på att få hoppa ut och ta över mitt liv. Men om jag ska va ärlig, så är jag rädd för sanningen. Jag är rädd för vad som kommer hända om jag säger som det är. Jag är en väldigt känslosam person av mig och inte många vet precis allt det där som finns gömt inom mig. Liksom när är det dags att berätta, jag tror bara det är några få som vet att jag faktiskt lever i ständigt krig med mig själv. Alla tankar som snurrar runt i huvudet liksom krockar elelr nått och ibland kommer helt fel saker ut. 

Jag kommer int ens ihåg om min bästa tjejkompis vet vad den ständiga irritationen beror på. Hade så gärna velat vara stolt över att jag mognat så mycket över åren och lärt mig kontrollera mina känslor. Specillt den där ilskan. NÄr jag var liten och var arg, låg jag och sparkade och skrek tills jag inte orkade mer. Jag har haft det svårt. Livet är tufft. Men det finns de som har det värre så jag ska inte klaga!

Man vill så gärna berätta, men är rädd för konsekvenserna. De största problemen, är knappt märkbara för allmänheten men riktigt hemska att handskas med i huvudet...

Please don't pretend that you care about me, beacause both you and I know that you don't.

Skit också säger jag bara, får aldrig som jag vill. Hade verkligen behövt få lite som jag ville för en gångs skull..

Helknäpp dag och jag vill bara typ dö eller nått. Har verkligen inte mått såhär dåligt som jag gör just nu på ett tag. Har varit ovanligt glad fram tills idag, allt kommer på en gång som vanligt. Varför ska allting bli värre under stress?

Awsooome dag denna lördag, är på så jävla bra humör!

Varför får aldrig jag bli lycklig? Har jag gjort något, sagt något?
önskar bara allt var som förut, vill precis lika lyckligt kär som då. Vill att du ska va precis lika glad som du va då, och inte bara undvika mig. Tänk om du kunde vara så söt som du alltid var innan du började ta avstånd från mig?

Du säger att du älskar mig, du säger att du också har ont. Är det bara jag som tycker vi borde prata ut om alla våra känslor och tankar? Jag vill veta hur du tänker, vad du trodde skulle göra allt bättre genom avsluta vårt förhållande och krossa mitt hjärta? Om du bara hade varit ärlig och pratat med mig från första början hade jag förstått bättre. Det känns lite som om du försöker prata med mig men inte vet vad du ska säga.. 

Vad ska jag göra för att få dig att förstå? Om du redan förstår hur dåligt jag mår av det här kan ju åtminstonde prata med mig om det. Skulle varit så mycket bättre. Det finns så mycket jag vill säga men även så mycket jag vill veta. Varför kan du inte ge svar på mina frågor? Varföfr vågar du inte prata med mig? Jag bits inte, jag blir inte arg. jag blir bara ledsen om du fortsätter undvika att prata med mig..

Jag funderar på om jag ska skriva till dig, säga att jag är villig att prata om allt, så länge du bara öppnar dig och säger sanningen. Men jag är rädd att jag bara gör saker värre. Vill inte göra dig besviken, det känns redan som om jag svikit dig allt för många gånger. 

Snälla förlåt mig för att jag får dig att må sämre. Jag vill fortfrande finns där vid sida för att stötta dig, men du har aldrig gett mig tillåtelse att stötta dig. Du bara vänder dig bort om jag försöker prata med dig. 

Gaaah!

Att få hjärtat krossat av någon man älskar är inte alltid lätt. Min seanste pojkvän har fått mig att må riktigt dålig den senaste månaden. Han undvek mig, ville inte prata och kunde aldrig träffas. Det började samma dag som jag senast träffade honom, 3 januari. Han var konstig hela dagen och när jag satte mig på bussen hem kom tårarna. Magen gjorde svinont och jag trodde bara det var någon tilfällig grej. Men det visade sig vara större än jag kunde anat. Hur kunde denna underbara kille ändras sådär över en natt?
Allt blev skit, jag började må dåligt men valde att vänta och se om det blev en förändring. Jag ville säga åt honom att jag älskar honom över allt annat och han inte får lämna mig. Men det gjorde han, fast jag tror att även han är lite ledsen för att det inte fungerade.

Jag vill också leva i bubbla. I en bubbla där allting är vackert och inga problem finns. När man är nykär brukar man leva lite som i en bubbla. Allt är underbart och man kan inte tänka på annat den den personen som betyder så otroligt mycket för en. Den underbara känslan man har när allt känns helt perfekt. Man vill bara stanna i den där lilla bubblan för evigt så man slipper möta den hemska verkligen. Men det kommer en tid då denna lilla bubbla spräcks, känslorna har svalnat och verkligheten känns inte lika hemsk längre, för man vet att man inte behöver möta alla verklighetens prövningar ensam. Man har någon att luta sig mot när världen känns aldeless för tung att möta ensam. 

Jag har också levt i den där bubblan. Men min bubbla sprack aldeless för tidigt och jag blev tvugen att möta alla verklighetens prövningar ensam. Jag var inte redo att möta verkligheten igen. Två veckors lycka var allt jag fick den här gången. Några enstaka dagar förekom dock. Dagar då jag trodde att det faktiskt skulle förändras. Min bubbla var min trygghet och när den sprack när ramlade jag ner i mörkret igen. Mörket som är så svårt att ta sig upp ur när man känner att man ramlar längre och längre ner desto mer man försöker ta sig upp. Man kan nästan jämföra det med att klättra på en stege. För varje steg uppåt du tar - ramlar du två steg neråt. 

Precis så känns det för mig just nu. Det känns som att jag faller längre och längre ner i ett mörker jag trodde var borta. Jag tycker inte om mörkret. Jag hatar det. Speciellt när jag står där helt ensam och förtvilat ropar på hjälp. Men ingen hör mig. Jag är rädd för bli lämnad ensam kvar i mörkret igen. Snälla gör inte såhär mot mig, jag behöver dig. Du var mitt ljus i mörkret, du var lycka i allra högsta grad.