Vivalapanda

Det är helt sjukt alltså, sitter och totaldeppar framför datorn med musik på hög volym i lurarna igen. Det finns verkligen ingen som kan säga eller göra något för att få alla dessa hemska tankar lämna mitt huvud.

Jag tänker aldeless för mycket kan man nog lungt säga. Så sjukt trött på att må såhär, jag vill ha långa perioder av ren lycka och inga berg- och dalbanor. De få dagar av lycka jag får av dig, är jag så sjukt glad över. Men de är farliga, för jag börjar liksom tycka om dig mer och mer varje gång vi ses. Jag är fortfarande rädd, riktigt rädd, för att det ska blir som förra gången. Jag vill aldrig mer i hela mitt liv uppleva känslan av ett krossat hjärta. Det tog mig lång att komma upp ur den mörka hålan. Vissa dagar vet jag att fortfarande står på kanten, ett steg åt fel håll och jag ramlar i. Om jag jag ramlar i igen, är jag inte säker på att jag kommer ha orken kvar att ta mig upp. Det kommer krossa mig totalt.