Vivalapanda

Rösta på mitt bidragi Jotex tävling "Designa ett rum"!

Pratade med en kompis i telefon för några dagar sedan. Han sa en grej som jag faktiskt inte hade förväntad mig av honom. Han sa att han inte inte kunde lita på tjejer och att var rädd för att bli sårad. Han sa även att han bara blivigt sårad i sina tidigare förhållanden och att det antagligen var därför han håller på så som han gör.

Det är säkert fler än jag som redan upptäkt att Madge inte finns med i filmen. Jag och en kompis sidskuterade för ett tag sedna och jag bestämde mig för at googla och kolla varför hon inte är emd i filmen och hur hon får sin härmskrike brosch i filmen. Jag vet inte ännu om detta stämmer, men det är vad jag fick fram iaf.

Noooooooo. Nu är det är  ensån där idag igen. En sån där dag så alla tankar bara snurrar runt i huvudet och man inte kan göra något åt det. Hade varit riktigt jävla skönt med en promenad för att rensa tankarna men det är lite sent nu... 

Det finns vädigt mycket att säga, men samtidigt väldigt lite. Jag vet verkligen inte vad jag ska mig till. Det är så mycket som ligger gömt inom mig som bara väntar på att få hoppa ut och ta över mitt liv. Men om jag ska va ärlig, så är jag rädd för sanningen. Jag är rädd för vad som kommer hända om jag säger som det är. Jag är en väldigt känslosam person av mig och inte många vet precis allt det där som finns gömt inom mig. Liksom när är det dags att berätta, jag tror bara det är några få som vet att jag faktiskt lever i ständigt krig med mig själv. Alla tankar som snurrar runt i huvudet liksom krockar elelr nått och ibland kommer helt fel saker ut. 

Jag kommer int ens ihåg om min bästa tjejkompis vet vad den ständiga irritationen beror på. Hade så gärna velat vara stolt över att jag mognat så mycket över åren och lärt mig kontrollera mina känslor. Specillt den där ilskan. NÄr jag var liten och var arg, låg jag och sparkade och skrek tills jag inte orkade mer. Jag har haft det svårt. Livet är tufft. Men det finns de som har det värre så jag ska inte klaga!

Man vill så gärna berätta, men är rädd för konsekvenserna. De största problemen, är knappt märkbara för allmänheten men riktigt hemska att handskas med i huvudet...

Så länge jag bara tar steget att kliva upp ur sängen på morgonen när allt känns skit, så vet jag att vindarna faktiskt kan vända. För jag är omgiven av riktigt fina människor som får mig att kämpa oavsett hur dåligt jag mår. Tack för att ni finns, Jag älskar er <3