Vivalapanda

Det är lite så jag känner. Jag är jätte rädd för att bli sårad igen. Jag är rädd för att bli riktigt kär igen. Sist jag blev sådär riktigt kär var allt underbart i runt 2 veckor innan helvetet bröt los. Jag blev riktigt ledsen och besviken, kände mig som en krossad insekt. Men jag vägrade inse, att jag blev totalurad. Det kändes så äkta men jag hade verkligen ingen aning om hur fel jag hade. Jag blev totalkrossad. Det var det värsta som någnsin hänt mig. Det var första och sista gången jag fick mitt hjärtat krossat. Jag bestämde mig för att jag skulle övervinna rädslan att vara själv och leva ett långt lyckligt singeliv tills jag kände att jag var redo att gå vidare. Jag skulle inte bli kär igen, jag skulle inte bli sårad igen. Jag skulle aldrig mera bli sårad av en kille.

Idag, är jag fortfarande tveksam när det gäller förhållanden och killar. Jag tror hela tiden att de vill inte ha mig, de vill bara utnyttja mig. Men jag vill ha ett förhållande, jag är en tjej som vill ha ett långt stadigt förhållande med en kille som verkligen tycker om mig för den jag är. Jag vill var kär och lycklig. Men hur kan jag tillåta mig själv att bli lycklig med kille om jag inte ger honom en chans?

Jag måste nog försöka intala mig själv att alla killar inte är sånna som bara vill ha en sak och sedan sticker, jag måste ge dem en chans att visa att de tycker om mig för den jag är. Jag måste lära känna dem ordentligt innan jag kan dra sådana slutsatser. Det finns  någon där ute som vill mig väl, någon som tycker om mig för den jag är och inte bara vill utnyttja mig.

Jag måste sluta fega och ta tag i mitt liv, annars kommer jag aldrig bli lycklig.