Vivalapanda

Jag vill också leva i bubbla. I en bubbla där allting är vackert och inga problem finns. När man är nykär brukar man leva lite som i en bubbla. Allt är underbart och man kan inte tänka på annat den den personen som betyder så otroligt mycket för en. Den underbara känslan man har när allt känns helt perfekt. Man vill bara stanna i den där lilla bubblan för evigt så man slipper möta den hemska verkligen. Men det kommer en tid då denna lilla bubbla spräcks, känslorna har svalnat och verkligheten känns inte lika hemsk längre, för man vet att man inte behöver möta alla verklighetens prövningar ensam. Man har någon att luta sig mot när världen känns aldeless för tung att möta ensam. 

Jag har också levt i den där bubblan. Men min bubbla sprack aldeless för tidigt och jag blev tvugen att möta alla verklighetens prövningar ensam. Jag var inte redo att möta verkligheten igen. Två veckors lycka var allt jag fick den här gången. Några enstaka dagar förekom dock. Dagar då jag trodde att det faktiskt skulle förändras. Min bubbla var min trygghet och när den sprack när ramlade jag ner i mörkret igen. Mörket som är så svårt att ta sig upp ur när man känner att man ramlar längre och längre ner desto mer man försöker ta sig upp. Man kan nästan jämföra det med att klättra på en stege. För varje steg uppåt du tar - ramlar du två steg neråt. 

Precis så känns det för mig just nu. Det känns som att jag faller längre och längre ner i ett mörker jag trodde var borta. Jag tycker inte om mörkret. Jag hatar det. Speciellt när jag står där helt ensam och förtvilat ropar på hjälp. Men ingen hör mig. Jag är rädd för bli lämnad ensam kvar i mörkret igen. Snälla gör inte såhär mot mig, jag behöver dig. Du var mitt ljus i mörkret, du var lycka i allra högsta grad.